Konferenser‎ > ‎

Utanförskapet måste bekämpas

Av Mehmet Kaplan


Jag vill börja med att säga något om de här dagarnas betydelse för oss muslimer. Detta är fastemånaden Ramadan. Det är andra fastedagen och jag har alltså varken ätit eller druckit ännu. Det är en speciell känsla att tala om fred under den här månaden.

Som muslim har jag en känsla av att Gudsnärvaron ska vara ständig. Jag vill ständigt förnya den. Därför ber jag fem gånger om dagen. Den bön som vi fått under Ramadan är en ständig påminnelse om Guds närvaro. Under Ramadan känns Gud mycket närmare och den känslan försöker jag att ta med mig under resten av året.

Under Ramadan känns det som om jag gör något som är mer värt än vad jag själv är.


Jag är född i Turkiet men uppvuxen i Sverige, har bott i Stockholm, Skövde och Krylbo. Nu bor jag i Kista och arbetar på Byrån för Lika Rättigheter, en anti-diskrimineringsbyrå som bygger på de fyra diskrimineringsgrunderna: etnicitet (där ingår även religion), kön, sexuell läggning och handikapp.

Som muslim har jag ofta upplevt att jag levt i en utsatt situation. Men det har börjat hända saker, vi befinner oss i ett förändringens tillstånd.

Jag har varit aktiv inom Sveriges Unga Muslimer sedan 1996. Jag var ordförande från 2000 till 2002, en period då muslimer granskades närgånget efter det som hände den 11 september 2001. Jag sitter också i Sveriges Muslimska Råd.


Muslimer är inte alltid enade, vi har inte en enad front. Till att börja med har vi shia-inriktningen och så sunni-muslimerna. Här i Sverige jobbar vi ändå tillsammans, delvis beroende på att vi är ganska få. Om vi ser det hela i ett historiskt perspektiv har det hänt mycket på senare år, vi är bättre organiserade i dag och har utvecklat stora kontaktnät.

Generellt känner sig muslimer i dag mer delaktiga än någonsin tidigare i det svenska samhället.

Jag drar mig till minnes min uppväxt då vi höll till i källarmoskéer. Vi var underjordiska. Det är många moskéer, särskilt ute i förorterna, som har legat under jord. Min första moské i Rinkeby låg en och en halv våning ner. Det var där vi bad våra böner.

Det var en sådan känsla jag bar med mig, att vi muslimer skulle hålla till under jorden, undanskymda, gömda, lite utanför samhället. Det var ett utanförskap som är svårt att klä i ord.

   Mehmet Kaplan
Hur var det på Jesu tid? Han var ju en av de stora profeterna, och även vi muslimer erkänner honom som en stor profet. Titta på hur de tidiga kristna behandlades, de var inte väl sedda i den tidens samhälle. Och i Turkiet har de kristna ända fram till våra dagar levt i ett utanförskap.

På 70- och 80-talet höll alltså muslimerna i Sverige till under jord. Det som hänt senare med tillkomsten av ”riktiga” moskéer i Uppsala, Malmö, Jönköping och Stockholm har varit som en befrielse. Vi har kommit ut i luften.

Det har hänt många saker på senare år. Faktum är att händelserna kring den 11 september på många sätt förändrade situationen för muslimerna. Inte bara negativt.

                              

Helt plötsligt började folk att prata och fråga om islam. Det gjorde det enklare att svara på dessa frågor.

            Mehmet Kaplan         


Just i dessa dagar har man beslutat i flera områden runt Stockholm att ge lovdagar i skolan för muslimska elever i anslutning till Ramadan. Jag har själv upplevt hur det var att behöva fråga om ledigt från skolan efter Ramadan. Nu behöver de muslimska skolungdomarna inte göra det. Det kommer att lyfta dem som individer och säga till dem att de duger i det svenska samhället.

Det kan hjälpa till att skapa ömsesidig respekt och öppna vägen mot ett positivt deltagande som kan stärka hela samhället. Jag tror verkligen att dessa lovdagar för muslimer kan påverka samhället på ett positivt sätt.

Det nya Sverige är på väg åt rätt håll. Genom att bejaka olikheterna kan vi finna en väg till fred.

För mig har också de nya, moderna moskéerna betytt mycket. Nu kan jag bjuda in svenska vänner till moskén utan att behöva skämmas, som kanske tidigare var fallet i källarmoskén. I dag har vi många besökare, både organiserade och icke organiserade, som besöker Stockholms moské.


Utanförskapet är farligt. Och måste bekämpas. Jag upplevde det själv under min tid i Krylbo. Ett litet samhälle i södra Dalarna, där man kallar befolkningen för rumpmasar. Jag var en av dem.

Där var jag till att börja med invandraren. Singularis och i bestämd form.

Både i samhället och i skolan. Jag upplevde utanförskapet, men senare också innanförskapet. Efter ett tag förändrades nämligen situationen och jag blev Krylbobo.

Strax utanför Krylbo ligger den lilla byn Horndal. Där finns ingen högstadieskola och därför måste barnen från Horndal resa till Krylbo för att studera på högstadiet. Jag minns fortfarande den första dagen när ”horndalingarna” kom till skolan. Jag var en av dessa Krylbobor som skulle ta ställning. Horndalingarna var ”de andra” som inte hörde hemma i Krylbo.

Det var upplevelsen av innan- och utanförskap.

Just den känslan har jag burit med mig.

Tyvärr är det ofta olikheterna som vi tar fasta på. När vi möts kan de försvinna.


Vi har samma problem med olikheterna inom den muslimska världen. Jag som turkisk muslim har kanske en annan ståndpunkt och ett annat sätt att vara på än muslimer från Nordafrika, Bosnien eller Irak.

Muslimer har varit bra på att fördöma terrorhandlingar. Men det räcker inte. Vi måste agera – inte bara reagera. Vi måste ställa oss frågan varför unga människor går in i bussar och andra platser med bomber fästade vid sina kroppar. Koranen säger tydligt att det är förbjudet att begå självmord och att det är förbjudet att ta andras liv.

Den inom-muslimska dialogen behöver lyftas fram så att vi kan titta på våra egna problem. Vi måste syna dem öppet.

Jag ser att muslimer och islam finns i det här landet och jag tror att vi har en framtid här. För att lyckas måste vi åstadkomma förändringar och den stora förändringen sker inom och mellan människor.


< Föregående 1 2 3 4 5 6 

Comments