Av Henry Freeland, studerande

Jag var en av tio personer från Sverige som fick chansen att åka till Jerusalem i september för att delta i det interreligiösa fredsinitiativet. Ett 45-tal länder var representerade och alla 1600 deltagarna hade som gemensamt mål att agera för fred i Mellanöstern.

Under en veckas tid slussades denna stora grupp runt i 20 bussar på guidade turer och till olika möten med människor både i Israel och Palestina. Vi besökte städer och samhällen, bland annat Betlehem, Jeriko och flera platser i Galiléen. Israel kallas ju för ”Det heliga landet”. Jag förstod inte först varför, men det var givetvis på grund av alla heliga platser som finns omnämnda i Bibeln och Koranen. Nu fanns de där rakt under näsan, mitt i Jerusalem!

Mitt mål under resan var att övervinna eventuella fördomar. I Sverige kan man ju utsättas för en oerhört vinklad syn på människor från främmande kulturer. Men av mig ska alla få en ren start, tänkte jag när jag satte mig på planet mot Tel Aviv.

Välkomnandet på flygplatsen av en tourguide med vackert leende och småtrötta ögon gav mig en försmak av Israel. Efter fler möten framtonade bilden av ett fint folk, men med oro och misstro som en störande glimt i ögonvrån. En rädsla som ibland gav en känsla av kyla. Trygghet och självförtroende såg man endast hos de tungt beväpnade soldaterna.

Vårt besök på förintelsemuséet Yad Vasshem väckte många känslor och tankar. Tydligt berättades det om ett lidande folk och dess tragiska öde under andra världskriget. Jag fann uttryck för min sorg genom att lägga en blomma framför det stora monumentet som föreställde Davidsstjärnan. Där hölls en förlåtelseceremoni för dem som kände skuld och för dem som ville förlåta.

En kontroversiell bild mötte oss vid muren som avgränsade ett palestinskt bostadsområde från Jerusalems nordvästra sida. En tand för en tand, ett öga för ett öga, men en mur för en mur?

Med tydliga minnen från muséets bilder på hur nazisterna hade murat in judiska samhällen kunde jag se vad som föregick. Utifrån kristna värderingar tycker man att israelerna skulle kunna vända andra kinden till, men en kombination av rädsla för självmordsbombare och gammaltestamentlig tro tycks sitta i vägen.

Några dagar senare deltog vi i ett stort interreligiöst konvent i Jerusalems konserthall där israeler och palestinier hade bjudits in för att lyssna på vårt budskap om fred. Själva syftet var att inspirera dessa folkgrupper till att se möjligheten till fredlig samexistens.

Att ge dem hopp. Att släppa hatet.

På vägen till konserthallen hade vi åkt igenom flera kilometer av ortodoxa, judiska bostadsområden och fick se alla dessa svartklädda män med stora lockar till polisonger och kvinnor med barn, alla propert klädda. Det gjorde ont i mitt inre att se de kontroversiella skillnader som fanns där jämfört med de palestinska bosättningarna.

Men under detta konvent, som förändrade mycket av min världsbild, fick publiken erfara en förlåtelseceremoni där två människor från tidigare fiendenationer, eller med helt olika trosbakgrund, kom från varsin sida av scenen och omfamnade varandra i en försoning som hette duga. Då kunde inte jag bärga mina fördomar länge. Då släppte isen från mitt svenska hjärta.

På kvällen innan jag åkte hem tog jag dessutom ordentligt farväl av en judisk pojke som satt och läste sin Tora klockan tre på morgonen i hotellets lobby. Jag kramade honom och sa att jag hade lärt mig älska hans land och att jag gärna skulle besöka Israel igen..

Det vill jag uppmana alla andra att göra också. Låt er inte styras av fördomar, åk själva till ”Det heliga landet” och upptäck det med egna ögon.

< Föregående 1 2 3 4 5 6 Nästa >