Av Teol dr Bertil Persson Ord är människans viktigaste kommunikationsmedel. Från det vi vaknar på morgonen tills vi överlämnar oss åt drömmarnas värld översköljs vi av en ocean av ord. Ord är en del av vår personlighet. Ord kan vara hjärtliga och elaka, ärliga och falska, vetenskapliga och osakliga. Ord kan vara uttryck för makt. August Strindberg sa till politikerna: ”Ni har makten, men jag har ordet!” Dialogfilosofen Martin Buber (1878-1965) har i sin bok Ich und Du förfäktat att förutsättningen för samförstånd och fred att samtalspartnerna sätter sig in i varandras ord om sin verklighet. Det följande bygger på saklig dialog kring nyckelord om Det Heliga Landet (Israel/Palestina). Vid geografisk bestämning används för enkelhetens skull nuvarande namn. På 2000-talet före vår tid (fvt) utvandrade Abraham från nordvästra Irak ner genom Syrien och söderut och erövrade folken i nuvarande Israel/Palestina. Han tillhörde en familj som kallades hebréer och dess språk var hebreiska. Enligt berättelserna födde Abraham med Hagar sonen Ishmael. I ett annat förhållande födde han Isak, som i äktenskap med sin kusin Rebecka födde Jacob. Jacob fortsatte erövringen söderut och ockuperade filistéerna som bodde i området mellan Tel Aviv och Sinaihalvön, delvis nuvarande Gaza-remsan. Då Jacob uppfattades kämpa för Gud fick han tillnamnet Israel och hebréerna hädanefter israeliter. Israel fick tolv söner, som han gav var sitt område. Texterna talar därefter om tolv stammar, det vill säga storfamiljer. Under 1700-talet fvt intog de Egypten och gjorde sig till härskare över landet. På 1200-talet fvt återintog de under Mose ledning området vid östra Medelhavet och staten Erez Yisrael = Israels land började ta form. År 1020 fvt blev de tolv stammarna förenade till ett kungarike, Erez Yisrael, under ledning av Saul. Han efterträddes år 1004 av David som år 965 efterträddes av Salomo. Davids hemstad Jerusalem = fredens stad blir huvudstad och första templet byggs. År 928 uppstod splittring. De geografiska betingelserna mellan det bördiga området i norr och det ökenaktiga i söder ledde till delning mellan rika och fattiga. Norra delen, de tio stammarna, blev kungariket Erez Yisrael med Samaria som huvudstad och södra delen kungariket Juda, uppkallat efter Israels son, som tilldelats detta område. Jerusalem blev dess huvudstad. Den inrikespolitiska svagheten utnyttjades av Assyrien, nuvarande norra Irak. Assyrierna ville komma åt att nå vida världen i Väst genom Medelhavet. År 732 fvt inledde de den definitiva ockupation av Erez Yisrael. Större delen av de tio stammarna tvångsförflyttades till Assyrien och integrerades så småningom med lokalbefolkningen (”assyriska fångenskapen”). Samtidigt flyttades stora assyriska kolonier till Erez Yisrael.  Bertil Persson Araber – Arabien – arabiska - ishmaeliter Enligt texterna hade Abrahams son Ishmael tolv söner. De drog sig söderut och intog Arabiska halvön. Där utvecklade de ett eget språk, arabiska. Folket kallas ishmaeliter och araber = nomader. Filistéer och palestinier är samma ord. Under och efter babyloniska fångenskapen kom blandbefolkningen i södra Israel/Palestina att kallas palestinier som en språklig rest från tiden då det var filistéernas land. År 63 fvt intog romarna Det Heliga Landet och kallade det till en början Judéen. Sedan den romerske kejsaren Hadrianus (76-138) krossat det sista judiska upproret mot romarna år 135, gav han det namnet Palestina. År 1948 ersattes namnet Palestina med Erez Yisrael. När Juda var i babyloniska fångenskapen försökte folket rekonstruera det man saknade. Templet ersattes med synagogor = hemförsamlingar. Heliga skrifter sammanställdes – Moseböckerna (Lagen). Hebreiska språket bevaras. Det religiösa året tar form. Babylonierna kallade dessa invandrare judar och deras religion och livsstil judendom. Vem är jude idag? När Erez Yisrael återupprättades år 1948 ledde frågan till regeringskris. Mot bakgrunden av Andra Världskriget konstaterades: 1. Jude är ingen ras. 2. Jude är den som har en judisk mor och som inte tillhör någon annan religion än judendomen. 3. Jude, som övergått till annan religion, är inte att betrakta som jude. Efter babyloniska fångenskapen utsattes judarna för nya ockupationsmakter. Detta föranledde dem att allt intensivare slå vakt om sin tro och tradition, varför judendomen vid tiden för vår tideräkning i stort sett förstelnat till teori och levnadsregler utan andlighet. En av andlighetens närvarogörare var Jesus (7 fvt-33). Hans efterföljare kallades på tidens språk arameiska för nasroye = följeslagare till Jesus från Nazareth, nasaréer. Många kallade hans sympatisörer också för mishikhaye = messiasföljeslagare, inte i politisk bemärkelse utan i profetisk. Kung och profet uppfattades som Guds språkrör (messias). För att nå ut i Västvärlden blev grekiska den tidens engelska. Messias på grekiska = Khristos och messiasföljeslagare = khristianoui, kristna, och tron kristendom. Jesu budskap kom snart att uppträda i två varianter: genom Paulus (ca 1-67) en grekiskorienterad variant och genom Jesu bror Jacob (martyrdöd troligen 63) i Jerusalem en judiskorienterad. Den senare lever kvar bland de flesta av Främre Orientens kyrkor. Också bland araberna/ishmaeliterna framträdde en andlighetens närvarogörare, Muhammad (570-632). Han betonade särskilt starkt att det finns endast en Gud och därmed alla människors lika ställning inför honom. Ett riktigt liv innebär underkastelse under Guds vilja, på arabiska islam. Den person som underkastar sig Guds vilja kallas på arabiska muslim. < Föregående 1 2 3 4 5 6 Nästa > |
Konferenser >