Av Monsignor Ghattas Louis

Jag ansvarar för den orientaliska katolska missionen i norra Stockholm och för den Melkitiska Katolska Kyrkan här i Sverige. Jag var en av totalt 1600 deltagare som reste till fredskonferensen i Jerusalem. Det var många minnen som dök upp eftersom jag bott, verkat och studerat i Jerusalem för länge sedan.

Jag kommer ursprungligen från Libanon och talar även arabiska vilket gjorde det lätt för mig att komma i kontakt med lokalbefolkningen.

För min del var mötet med den heliga staden Jerusalem annorlunda den här gången. Det var ett annat Jerusalem som jag såg. Detta beroende på muren som byggts mitt i staden.

Vi besökte Betlehem och Jeriko och där finns också muren. Den chockerade mig! I Betlehem var det rätt folktomt på gatorna, de flesta affärer var stängda, jag såg inga leenden.

Det är som om Intifadan har stängt in folk. I Betlehem hade vår kyrka på 60-talet ungefär 90 000 medlemmar – nu är vi nere i 7 000! En liknande utveckling kan vi se i Jerusalem. Vad är det som händer?

Människor har flytt. Varför? Det finns ingen fred, bara krig. De har inga jobb. De kan inte se någon framtid. Framförallt är det de yngre som ger upp. Kvar blir bara de äldre. Det är klart att man är oroad över framtiden.

När vi reste runt talade jag med många olika människor. När de märkte att jag talade arabiska kom de fram och ville samtala. Många lever på turismen, men under de senaste fyra åren har antalet turister varit nästan obefintligt i hela landet.

Som exempel kan jag nämna vad våra turistguider och busschaufförer berättade. Det var enbart tack vare vårt fredsinitiativ som de nu hade jobb tillfälligt. De flesta av guiderna var antingen kristna eller muslimer.

En dag gick jag utanför konferensen och besökte min egen kyrka. Jag ledde mässan och passade på att berätta för dem om vårt fredsinitiativ. Om varför jag kommit till Jerusalem.

Deras genmäle var ”Men om ni är 1600, var finns freden?”

Det var som om deras rum var helt mörkt utan en endaste gnutta av ljus. Det är lätt att förstå deras tankar eftersom de flesta av dem under hela sitt liv har upplevt krig, konflikter och otaliga försök att nå fred. Jag sa till dem att fortsätta att hoppas! Att fortsätta att knacka, någon gång måste dörren öppnas och freden komma.

En dag genomförde vi en fredsmarsch. Det var den viktigaste upplevelsen för mig. Vi gick genom Jerusalems gator och kom fram till Klagomuren där vi höll ett möte och förmedlade budskap om fred. Flera TV-kanaler var där och filmade oss och kunde visa hela Israel och andra delar av världen.

Därefter gick vi vidare till Al Aqsa-moskén, muslimernas viktigaste tempel i Jerusalem. Där togs vi emot inne i moskén av den högste muslimske ledaren. Det var viktigt för mig att se hur vi kunde knäböja, precis som muslimerna gör, och vi var företrädare från många olika religioner. Vi satt tillsammans på golvet och lyssnade till imamens tal om fred. Det var en upplevelse som gav hopp.

Att skapa fred tar lång tid och vägen kan vara lång. Men det måste få ta tid. Det måste ske i olika steg. Först behöver jag finna fred i mig själv som människa, det är sedan viktigt att ge ett ord till min nästa. Jag ska välja mitt ord när jag talar med min medmänniska. Ord kan skapa både fred och krig. Tyvärr har vi ofta brist på sann innerlighet och hjärtlighet i våra relationer.

Man kan jämföra med Jesus som var en förebild i detta sammanhang, han levde nära människorna och kände till deras vardagsproblem och deras behov.

För det andra gäller det att skapa fred i familjen. Jag är med i kommittén för familjefrågor här i vårt fredsråd. Det är för mig ett helt avgörande område. Om jag inte kan skapa fred i min egen familj, kan jag inte gå ut och tala om fred i samhället.

Jag måste lära mina barn vad fred betyder, att det finns andra människor, att det finns judar, muslimer, buddister. Annars förstår dom aldrig vad fred betyder.

När vi ser ut över den här världen finns det så mycket som är mörkt och dystert. Många rapporter om strider och friktioner varje dag, både ute i världen och här hemma. Mitt i mörkret behöver vi åtminstone en strimma av ljus som kan ge hopp.

Det hoppet är alla ni som älskar freden - ni är alla som små ljus. Det gäller att omsätta teorin i praktiken och vi får aldrig tappa hoppet!

                                                                    < Föregående  1 2 3 4 5 6  Nästa >