Nyligen
visade SVT den svenska klassikern ”Barnen från Frostmofjället”. Den spelades in
1945 och är avsedd att spegla Sverige på 1850-talet. Det är en film som alla
kan se med stor behållning, en rörande historia om sju barn som blir
föräldralösa och där de äldsta syskonen lovar sin mor att se till att de yngre inte
hamnar i fattighuset. De ger sig ut på en minst sagt äventyrlig vandring mitt i
den norrländska vintern.
Det var ett annat Sverige, fattigare
och mindre bekvämt. Men också enklare att greppa – inte minst ur religiös
synvinkel. Barnen i filmen hade fått den lutherska tron inpräntad av sin mor.
Det var självklart att be bordsbön, att gå i kyrkan på söndag och att lära sig ”Fader
Vår” utantill.
Svenska kyrkan stod för den enda (rätta) läran.
Det var innan frikyrkorörelsens genombrott i Sverige och ungefär vid den tid då
konventikelplakatet upphävdes (1858). Konventikelplakatet var en svensk förordning
från 1726 som förbjöd bönemöten i hemmet och syftade till ”enhet i religionen”.
Sverige var fortfarande ett en-religionssamhälle.
Under senare delen av 1800-talet
förändrades bilden då nya trossamfund fick fotfäste i det svenska samhället. Det
blev möjligt att inte tillhöra Svenska kyrkan. Min farfar Edvard Karlsson var
en av dem som utnyttjade detta då han 1890 beslöt att begära utträde ur Svenska
kyrkan och ansluta sig till Metodistkyrkan. Låter som ett ganska oförargligt
steg men på den tiden var det nog lite provocerande.
Då var det bland annat Frälsningsarmén, Metodistkyrkan, Missionsförbundet och baptisterna
som stämplades som ”sekter” och icke rätt-troende av det härskande religiösa
etablissemanget.
I dagens mångreligiösa svenska
samhälle finns det bortåt 400 olika trossamfund, men fördomarna mot och
okunnigheten om de nyare religiösa grupperna har inte gett med sig.
I SVT:s Opinion live den 28 januari framträdde Ann-Sofie Hermansson, som är
gruppledare för socialdemokraterna i Göteborg, med följande uttalande:
- Vi (sossarna) är typ Livets Ord och mormonerna och såna som knackar dörr för
de känner inte folk.
Ursäkta men det är faktiskt 2016 och mormonerna i Sverige har bortåt
10 000 medlemmar. De mormoner som jag känner är i hög grad samhällsanknutna
– lärare, ingenjörer, universitetsstudenter, egenföretagare. De förespråkar
också politiskt engagemang och närvaro i samhället.
Att ”de inte känner folk” är på ren svenska bara skitsnack.
Att slå hål på fördomar mot nyare
trossamfund är dock inte lätt. I höstas var det SVT:s livsåskådningsredaktion
som såg till att hålla vanföreställningarna vid liv i en programserie på över
sju delar ”Den enda sanna vägen”.
Den skulle enligt programförklaringen försöka förstå ”sekter”, få svar på
obekväma frågor, och verkligen visa upp olika religiösa grupper som tidigare
inte hade belysts från insidan, men modet måste ha svikit på vägen för det blev
som vanligt. Tyngdpunkten låg på avhoppares berättelser. Hur människorna i
trossamfunden lever sina liv i vardagen fick vi inte veta mycket om.
I ett av fallen var det en avhoppare som varit medlem en kort tid i USA för
cirka 25 år (!) sedan som fick berätta utan att bli motsagd någon gång eftersom
ingen i den aktuella gruppen kontaktades av SVT. Hur rimmar det med SVT:s
policy om opartiskhet och saklighet?
Inte alls förstås.
Men vem bryr sig? Det är ju små nyreligiösa grupper som är måltavlor.
Det är olyckligt att SVT på bästa
sändningstid producerar en serie program som förstärker fördomar i stället för
att bygga på sakkunskap och aktuell information om trossamfund.
Religion är ett kontroversiellt ämne i dag, inte minst med tanke på att Sverige
under de senaste 50 åren tagit emot ett par miljoner invandrare som fört med
sig sina trosinriktningar. I detta multireligiösa samhälle är det av stor vikt
att kunskap om de nya trossamfunden prioriteras och i det fallet ska inte SVT:s
roll som utbildare och kunskapsförmedlare underskattas.
Nu är det som om man borrar ner huvudet i sanden och inte vill se verkligheten.
Att upprepa mantrat att de så kallade ”sekterna” är slutna utanförgrupper och
inte några ”riktiga religioner” innebär inte att det blir mer sant.
För dem som gjort grovjobbet, varit
i kontakt med människorna i dessa grupper och på nära håll följt utvecklingen
på det här området är det uppenbart att mycket har förändrats under de senaste
decennierna.
Peter Åkerbäck från Stockholms universitet, som forskat i ämnet under lång tid,
framträdde i SVT-serien som expert, men hans insikter tonades ned eller
klipptes bort. Antagligen för att de inte passade in i den bild som programmet
ville ge.
Så här skriver Peter Åkerbäck om
utvecklingen av de nya rörelserna:
”De grupper som uppstod efter andra världskriget har gått en snabb och
händelserik utveckling till mötes. De startade sin bana med ofta unga och
entusiastiska medlemmar som drevs av övertygelse och en stark tro. De brann för
sin tro och det var den entusiasmen som gav en bild av att detta var en något
annorlunda form av religion, något konstigt som man inte var van vid.
Så ser inte verkligheten ut längre.
- De grupper som då benämndes som sekter kan inte kallas för det längre.
Medlemmarna är äldre, har mognat i sin religiositet, skaffat barn och bildat
familjer, fått en stabil ekonomi och arbetar i det omgivande samhället precis
som sina grannar.
- Kort och gott kan dessa grupper snarast beskrivas som samfund och har haft
samma utveckling som de tidigare nämnda grupperna som etablerade sig i Sverige
på det tidiga 1900-talet.
- Men att denna utveckling har gått undan i rask takt verkar svårt för
omvärlden, och främst då representanter för massmedia, att förstå.”
Avslutningsvis: Borde man inte kunna
ställa högre krav på journalistiken? Om dagstidningar levererar ofullständiga
och tidspressade artiklar om religion blir man inte förvånad, men att SVT:s
livsåskådningsredaktion svarar för ett så torftigt hantverk som i ”Den enda
sanna vägen” är häpnadsväckande.
Sveriges Interreligiösa Fredsråds
styrelse har anmält programserien till Diskrimineringsombudsmannen eftersom vi
anser att den bryter mot FN:s konvention om mänskliga rättigheter.
Hans Karlsson
Ordförande
www.religionsfred.nu
Ytterligare en artikel som tar upp ”Den enda sanna vägen”,
se http://www.hd.se/kultur/2015/09/06/det-ar-vi-som-ar-de-normala-val/
| 