Inbjudan till årsmöte med debatt

Sveriges Interreligiösa Fredsråd inbjuder till årsmöte torsdagen den 4 maj klockan 18.30 i Familjefederationens lokal, Vintergatan 24, Sundbyberg.

Program:
Fika

Årsmötesförhandlingar

Samtal/debatt: "500 år efter Luther: Vad betyder kristendomen i dagens Sverige?"
Det var 1517 som Martin Luther lade fram sina 95 teser och lade grunden till Reformationen. 500 år senare undrar man vilken påverkan detta har i det svenska samhället där hundratals andra trosinriktningar tagit plats under de senaste 50 åren. 

Välkommen till ett samtal kring religionens roll i vårt samhälle!

Styrelsen

Tid: Onsdag den 8 februari klockan 18:30.
Plats: Sundbybergs Folkets Hus, Sturegatan 12 (in på gården). 100 meter från T-bana Sundbybergs Centrum.

Att skapa fred är ofta ett långsamt och tålmodigt arbete. Det är extra aktuellt i vår tid då världen förändras i rask takt, framförallt med den tekniska utvecklingen och de omfattande migrationer som medför många utmaningar. För att förstå sin omvärld behöver människan ständigt utbildas och upplysas, en av grundbultarna i fredsprocessen.
Det är det som vi tänker samtala om.

Program:
Vi bjuder på fika.
Inledning av Hans Karlsson, ordförande i Sveriges Interreligiösa Fredsråd.
”Peace Journalism”.  Walid Al-Saqaf, media researcher med ursprung i Jemen, kommer att tala om detta tema ur ett internationellt perspektiv.
”Föräldraskap i det mångkulturella Sverige”.  Sonia Sherefay, som är integrationskonsult, kommer att dela med sig av sitt engagemang för föräldrar, barn och ungdomar med rötter i andra länder.  
Avslutande samtal där publiken kan ställa frågor och bidra med kommentarer.

Hjärtligt välkomna!

I anslutning till Fredsrådets årsmöte den 21 april 2016 höll Hans Karlsson en föreläsning på temat ”Innanför eller utanför. Gränserna för medlemskap. En jämförelse mellan svenska frikyrkoförsamlingar och nya religiösa rörelser”.

Den grundar sig på den studie som Ove Kennerberg gjorde 1996. Titeln var ”Innanför eller utanför. En studie av församlingstukten i nio svenska frikyrkoförsamlingar”. Den första av dessa församlingar bildades på 1850-talet och den sista 1910.
Till slut görs en jämförelse mellan frikyrkoförsamlingarna och de nya religiösa rörelser som växte fram i västvärlden under 1960- och 70-talen.

Man kan hävda att kyrkotukten i Sverige delvis har haft en stor omfattning före 1800-talet. Det var en tukt som i hög grad präglades av att vara ett uttryck för statens och kyrkans gemensamma intressen. Emellertid verkade det som om denna verksamhet minskat markant i intensitet i början av 1800-talet.
Detta är alltså i denna situation i vilken de svenska väckelserörelserna bröt fram med krav på att fira gudstjänst och framförallt nattvard med endast troende och andligen omvända människor.

Man vände sig emot att världslig och andlig myndighet blandades samman i statskyrkan, liksom mot bristande kontroll av dem som deltog i nattvardsfirandet.
De församlingar som undersöktes var tre baptistförsamlingar (Stockholm, Sundsvall och Sala), tre missionsförsamlingar (Stockholm, Sundsvall och Sala) och tre pingstförsamlingar (Stockholm, Sundsvall och Sala). Cirka 35 000 protokoll från styrelsemöten och församlingsmöten och ett antal intervjuer främst med sentida församlingsledare utgjorde underlaget för avhandlingen.

Medlemskapets gränser definierades inom olika områden.
Okristet sinnelag.
Alkohol och tobak.
Nöjesliv och olämplig klädsel.
Sedlighetsbrott.
Ekobrott och stöld.
Olämpligt arbete.
Lärofrågor.
Bytt samfund.

Okristet sinnelag.
Det kunde betyda vredesutbrott, svordomar, samarbetssvårigheter eller förtal av församlingen eller dess ledning, elakhet, eller att man spridit information om församlingens inre angelägenheter till utomstående.
I Pingstkyrkan striden mellan Sven Lidman och Levi Pethrus 1948. Lidman anklagade Petrus för att kommersialisera och industrialisera pingströrelsen och han kände sig tvungen ”att fly för sitt liv för att rädda sin själ”.
Det var en utdragen strid där Lidman lät publicera sin avskedsansökan (som redaktör för Evangeli Härold) och sina anklagelser mot Pethrus i Aftonbladet. Man tillsatte en niomannakommitté av bröder från pingstförsamlingar ute i landet. Nationell angelägenhet för hela pingströrelsen.
Pethrus bad Lidman om ursäkt, men Lidman vägrade i sin tur att be Pethrus om ursäkt och blev i slutändan utesluten. Troligen är det detta den uteslutning av en enskild medlem från en svensk frikyrkoförsamling som genom tiderna väckt störst uppmärksamhet.

Äktenskap med icke-troende.
Före sekelskiftet var det den församlingstuktsfråga som föranledde de i särklass mest omfattande principdiskussionerna, framförallt i Baptistförsamlingen i Stockholm. 1875 kom man fram till att det strider mot Guds ord att ingå ”blandade” äktenskap.
Det avgjordes ändå från fall till fall.
Världen och de kristna borde vara åtskilda. Man skulle inte beblanda sig med världen (utanför). Under 1890-talet fanns detta med som en angiven orsak i 32 fall av uteslutning.
Även sällskap med otrogna kunde leda till uteslutning.
I Pingstförsamlingen (Stockholm) uteslöts 1913 en kvinna där äktenskap med en ”ogudaktig man” angavs som enda orsak. Så sent som på 1940-talet (1944) ansökte en kvinna om utträde då hon ”ingått förlovning med en ofrälst man”.

Alkohol och tobak.
Alkohol är den helt dominerande formen av missbruk som föranleder församlingstukt. Totalt finns 277 fall registrerade och av dem är 261 före 1910. Före sekelskiftet tillät man enstaka försyndelser på detta område men aldrig ett upprepat missbruk.
I dag kan man nog inte i någon församling tänka sig att utesluta en medlem på grund av alkoholproblem.
Även att arbeta med försäljning av öl och pilsner kunde leda till uteslutning. Fru Byström hade arbetat som servitris på restaurangbåten ”Iris” i Sundsvall där öl serverats. När hon anställdes var det sagt att det inte skulle serveras öl, men detta löfte bröts och snart var ”Iris” känd som en ölkrog.
Fru Byström uteslöts men det är tveksamt om detta hade skett om hon inte också ”öppet deltagit i dans”.
Tobak och snus omnämns ibland som missbruk. Var först accepterat, blev sedan en synd för att sedermera åter bli tolererat. I dag skulle ingen drömma om att ange det som skäl före uteslutning.

Nöjesliv och olämplig klädsel.
Olika former av nöjesliv förekommer i hälften så många fall som dryckenskap. Dessa fall var huvudsakligen före 1910. Därefter nästan enbart i pingstförsamlingarna.
Baptistförsamlingen i Sundsvall stod för merparten av dessa fall. 1863 en kvinna som ”ljugit och skämtat med världsmänniskor”. Speglar det rådande synsättet. Medlemmarna fick inte på något sätt beblanda sig med ”världen” och dess sätt att umgås.
Dans, teater, kortspel eller att bara umgås alltför uppsluppet med ”världens barn”.  En kvinna som gått på teater och maskeradbal var med ett enda ord ”ogudaktig”.
Förefaller som att det på mindre orter längre existerade en avvisande hållning mot nöjesliv i olika former.

Pingstförsamlingarnas negativa inställning var glasklar. Där tillkommer dessutom frågor om klädsel, frisyr, smink som inte finns med i materialet från de andra samfunden.
”En del har tagit sig vissa friheter beträffande biografbesök, teaterbesök och andra världsliga nöjen som vi alltid hållit för självklart att vi som kristna borde avhålla oss ifrån” (Lewi Pethrus).
När församlingen byggt den nya kyrkan vid Rörstrands slott och skulle sälja den gamla lokalen vid Sveavägen 1931 begärde professor Petré att få hyra lokalen för bedrivande av ”kulturell biografrörelse”. Hans begäran avslogs enhälligt.
Anbud från biografägare och Christian Science avböjdes, men till slut såldes den till grosshandlaren Sandrew trots att det förelåg risk att lokalen gjordes om till biograf. Så skedde också – där tillät man sig en kompromiss i sin annars konsekventa avvisande hållning till allt nöjesliv.
Kanske var det början till en något mer liberal hållning, man var trots allt medveten om att Sandrew skulle kunna använda lokalen för bio.

Systrarnas hårklippning, deltagande i eller intresse för idrott, arbete som biljettförsäljare vid en travbana på söndagarna var föremål för församlingens granskning. Det sistnämnda ärendet blev utdraget, mannen uteslöts först men återupptogs efter bara två veckor.
Ett liknande ärende handlade om en kvinna som hade kokat kaffe vid folkets park och ändå ville vara med i församlingen. Hon blev utesluten.
En förändring i synsättet sker åtminstone i pingstförsamlingen i Stockholm på 50-talet då ”man ofta hörde om Stora Filadelfia” att det var stora grupper av ungdomar som gick på bio.

I efterhand har senare församlingsledare uttryckt att den negativa hållningen till nöjen och klädsel är typisk för nya väckelserörelser. Man vill avhålla sig från allt som man tror kan vara synd eller leda till synd. Då gick man för långt. Nu tenderar man att hamna i andra diket då nästan vad som helst är accepterat.

Sedlighetsbrott.
Sexuella relationer utanför äktenskapet. Dessa sågs som yttersta allvarliga och skäl för uteslutning.
För- eller utomäktenskaplig förbindelse eller samboförhållande kunde i missionsförsamlingarna i enstaka fall leda till uteslutning fram till 20-30-talen, För baptistförsamlingarna gäller motsvarande fram till 40-50-talen och för pingstförsamlingarna 60-70-talen.

Olämpligt umgänge. Något som man varnade för. Inte vistas under sena kvällstimmar i samma rum (om man inte var gift). En gift kvinna hade synts sitta tillsammans med en man på en soffa i stan ”under synnerligen intimt samspråk”. En kommitté granskade ärendet. När kvinnan senare ångrade sig och bad om förlåtelse blev hon ända utesluten med klar majoritet.
Skilsmässor var inte accepterade. Regeln var att den som anses ha orsakat skilsmässan utesluts. I baptistförsamlingarna vidhölls denna linje fram till 1950-talet, alltså i närmare ett sekel.
Även i pingstkyrkorna var skilsmässa länge skäl till uteslutning. Någon gång under 1960-talet eller i början av 1970-talet upphörde man att generellt tillämpa tukt vid skilsmässa.

Olämpligt arbete.
Budet om att helga vilodagen, alltså inte arbeta på söndagen. Tillämpades under senare delen av 1800-talet.
I pingstförsamlingarna förekommer endast ett fall av församlingstukt. Det var 1932 då en kvinna deltagit i försäljning på marknaden på söndagen. Hon lovade att sluta med det och fick kvarstå i församlingen.
Att man tog det på så stort allvar visar ändå att söndagsarbete ansågs oförenligt med ett sant kristet liv. En inställning till söndagsarbetet som för länge sedan övergivits i baptistförsamlingarna – och troligen aldrig omfattats av missionsförsamlingarna.
Man kan också jämföra med långfredagen. Förr var det uteslutet med idrott då och denna inställning förändrades först i slutet av 1960-talet. I katolska delar av Tyskland gäller detta fortfarande. Långfredagen ska vara fri från nöjen.

Lärofrågor.
Nattvard, dop.
Villoläror. Mormonism, swedenborgianism, Jehovas Vittnen.
Även andra kristna grupper som adventister, metodister och frälsningsarmén sågs tidigt som avvikande från Bibelns lära och man borde vara på sin vakt mot dem, enligt Baptistförsamlingen i Sundsvall 1882.
Successivt förändras baptisternas hållning till andra samfund.
Frälsningsarmén som på 1880-talet betecknades som ”bullrig” och ”obiblisk” höll 1920 konsert i Betelkapellet. Samma år meddelades att en medlem skulle gå ut i missionstjänst utsänd av Svenska kyrkan. Ordförande skulle skriva och fråga om hon ändå ville stå kvar i församlingen. Något som varit otänkbart några decennier tidigare.
Missionsförsamlingarna hade inte alls samma reserverade hållning mot andra samfund. Redan på 1880-talet inbjöd man såväl baptisterna som frälsningsarmén att hålla möte i sin lokal.
Pingstvännerna var kluvna i frågan. Man kunde låna ut kyrkan till baptister, missionsförbundare och metodister men ansåg andra kristna vara alltför slappa i sin hållning till ”världens nöjen”.

Internationell jämförelse.
Den kan  göras för baptistförsamlingarna. Ställt utom allt tvivel att åtminstone svenska baptistförsamlingar länge praktiserade en omfattande församlingstukt på en internationellt sett mycket hög nivå.

Extremt och oflexibelt. Det som under större delen av den kristna kyrkans historia varit en sista och ofta extrem åtgärd, uteslutning ur kyrkan, blev här betraktat som en nödvändig och naturlig del av botgöringen för den som begått allvarliga försyndelser, men även för tillsynes mindre allvarliga normbrott. Detta tycks ha gällt från början i alla de nio församlingarna för den som inte bekände sin synd och bad församlingen om förlåtelse.
Men till detta kom att man ofta i baptist- och sporadiskt i missions- och pingstförsamlingarna även uteslöt dem som vädjade om församlingens förlåtelse om de gjort sig skyldiga till ett grovt normbrott.

Vilka konsekvenser fick detta för församlingarna och dess medlemmar?
Man ansåg att tukten var nödvändig. Utan tukt, ingen kyrka.
En församlingsledare uttryckte saken så här långt senare:
”Jag menar, har pingstförsamlingarna och frikyrkorörelsen i Sverige begått någon synd, så kanske det är anpassningssynden. När vi låtit anpassa oss till denna tidsålder och saltet har mistat sin sälta på något vis… Samhällsbilden har förändrats och synden är inte då den enskilda individens synd utan vi har en kollektiv skuld i detta att vi har låtit denna anpassning glida iväg.”

Sammanfattning: Begreppet ”världen” har inte längre den negativa och fientliga innebörd som var fallet i de unga väckelseförsamlingarna. Parallellt med att församlingarna i allt högre grad smälte in i samhället, kom till slut begreppet ”världen” att laddas med ett annat mera positivt innehåll. Den var Guds skapelse var föremål för Guds utgivande och gränslösa kärlek.
Ingen är utan skuld och i den kristna gemenskapen ska man satsa sin kraft på att upprätta den som sviktat i sin tro eller gett efter för denna tids avgudar.

I skriften ”Gemensam tro” från 1990-talet:
”Församlingen ska vara ”en plats för fostran där varje medlem får möjlighet att utveckla ett personligt ansvar för sina medkristna liksom för människor utanför församlingen”.
Här har man övergett de tidiga väckelserörelsernas gränsdragning mellan de som är innanför och de som står utanför.
Slutsatsen blir att ingen människa kan avgöra var församlingens gränser går, i stället lämnas dessa frågor till Gud.
Beteenden, som tidigare betraktades som grova normbrott, föranleder idag inte uteslutning, kanske inte någon reaktion alls från församlingarnas sida.

Man kan hos pastorerna längre fram på 1900-talet observera en positionsförskjutning i jämförelse med inställningen längre tillbaka i församlingarnas historia.
1/ Initiativet har förskjutits från församlingen och dess ledarskap till medlemmen själv. Förlitar sig på att medlemmar som hamnat i svårigheter själva tar kontakt.
2/ Krav på konfidentiell behandling, kan inte tas upp som en angelägenhet för hela församlingen.
3/ Behoven har förändrats. Finns inte längre någon synd som hotar församlingarnas existens. Disciplinära åtgärder mot ”i synd fallne medlemmar” är borta.
4/ Själavård erbjuds. Individens behov står i centrum.

Jämförelse med nya religiösa rörelser
De nya religiösa rörelserna, därmed i huvudsak menat de som växte fram efter andra världskriget, visar många likheter med de svenska frikyrkorna.
Till exempel eftersträvade man renhet och stor hängivenhet i sökandet efter och i relationen till Gud. Det krävde uppoffringar, inte sällan att ge upp materiella fördelar och många andra saker som var relaterat till världen ”utanför”.

Här kan man peka på ett antal tydliga områden som präglade många av de nya religiösa grupperna.
Kollektivt boende. Det var den tydligaste markören om man var innanför eller utanför i ett flertal av de här grupperna. Vill du vara med så måste du flytta in i kollektivet. Många gav upp sina studier eller arbeten för att ägna allt tid åt missionsarbete.
Detta var dock inte alltid ett krav.

Positiva markörer.
Andligheten uttrycktes genom bön, studier och andra discipliner, exempelvis fasta.
Liksom i de unga frikyrkorna var det saker som ansågs direkt olämpliga:
Alkohol och tobak.
När jag gick med i Familjefederationen under senare delen av 70-talet hade jag en upplevelse i New York där några medlemmar beställde in öl vid ett restaurangbesök. En av våra bröder, spanjoren Juan, höll på att ramla av stolen när han såg det.
Hans reaktion var nog betecknande för hur vi uppfattade detta i vår rörelse. Det fanns ingen nedtecknad syndakatalog men det var underförstått att man inte använde sprit eller tobak.

Klädsel och nöjen.
Frisyren var ofta en markör, i många fall var det kortklippt som gällde. I extrema fall var det ännu tydligare, som hos Hare Krishna.
Dans var olämplig eftersom den krävde nära kontakt med det motsatta könet.
Missionen var det centrala. Ingen eller mycket begränsad tid för nöjen. Att utöva idrott på högre nivå var knappast möjligt.

Sedlighetsbrott.
Inga föräktenskapliga förbindelser.
Detta var glasklart. För att undvika problem borde man inte vistas i enrum med det motsatta könet. Precis som man förordade i frikyrkoförsamlingarna 100 år tidigare.

Förändring.
Den har gått mycket snabbare för de nya religiösa rörelserna. I min egen kyrka tog det nog bara 25-30 år att genomföra en genomgripande förnyelse. Skillnaden mellan 1970 och 2000 är slående.
Det kollektiva boendet är i princip borta och medlemmarna har bildat familj vilket innebär att de oftast är väl integrerade i samhället.  Och märk väl att detta inträffade medan grundaren fortfarande var vid liv.
I vissa fall var det han själv som drev på det hela.

Framförallt är det många av de yttre markörerna som har försvunnit.
Hår eller skägg är sedan länge borta som ett igenkänningstecken.
Ingen skulle propagera för alkohol, men inte heller reagera om någon dricker en öl eller ett glas vin.

Sedlighetsbrott. På den punkten har vi generellt sett samma syn som tidigare. Men vi har också lärt oss åtskilligt under resans gång. En av de viktigaste insikterna är behovet av att satsa tid och resurser på det som i kyrkorna kallas för själavård. Alltså att erbjuda hjälp med helande till både individer och familjer. Finns många metoder som framgångsrikt hjälpt människor att bearbeta och läka djupa sår som ofta uppstått tidigt i livet.
På den här punkten kan man se många likheter med frikyrkornas utveckling.

Var går gränsen för medlemskapet i dag?
Det är inte alldeles klart. Vilket kan vara en svaghet. Det var lättare förr, kan man kanske tycka.

Sveriges Interreligiösa Fredsråd inbjuder till årsmöte med föredrag torsdagen den 21 april 2016 i Sundbyberg.

Plats: Familjefederationens lokal, Vintergatan 24, Sundbyberg, cirka 200 meter från T-bana Sundbybergs Centrum.

Program:
18.00 Fika
18.30 Årsmötesförhandlingar
19.00  Innanför eller utanför. Gränserna för medlemskap. En jämförelse mellan svenska frikyrkoförsamlingar och nya religiösa rörelser.
Presentationen görs av Hans Karlsson, ordförande i Sveriges Interreligiösa Fredsråd.

Varmt välkomna!

Nyligen visade SVT den svenska klassikern ”Barnen från Frostmofjället”. Den spelades in 1945 och är avsedd att spegla Sverige på 1850-talet. Det är en film som alla kan se med stor behållning, en rörande historia om sju barn som blir föräldralösa och där de äldsta syskonen lovar sin mor att se till att de yngre inte hamnar i fattighuset. De ger sig ut på en minst sagt äventyrlig vandring mitt i den norrländska vintern.

Det var ett annat Sverige, fattigare och mindre bekvämt. Men också enklare att greppa – inte minst ur religiös synvinkel. Barnen i filmen hade fått den lutherska tron inpräntad av sin mor. Det var självklart att be bordsbön, att gå i kyrkan på söndag och att lära sig ”Fader Vår” utantill.
Svenska kyrkan stod för den enda (rätta) läran.
Det var innan frikyrkorörelsens genombrott i Sverige och ungefär vid den tid då konventikelplakatet upphävdes (1858). Konventikelplakatet var en svensk förordning från 1726 som förbjöd bönemöten i hemmet och syftade till ”enhet i religionen”.
Sverige var fortfarande ett en-religionssamhälle.

Under senare delen av 1800-talet förändrades bilden då nya trossamfund fick fotfäste i det svenska samhället. Det blev möjligt att inte tillhöra Svenska kyrkan. Min farfar Edvard Karlsson var en av dem som utnyttjade detta då han 1890 beslöt att begära utträde ur Svenska kyrkan och ansluta sig till Metodistkyrkan. Låter som ett ganska oförargligt steg men på den tiden var det nog lite provocerande. 
Då var det bland annat Frälsningsarmén, Metodistkyrkan, Missionsförbundet och baptisterna som stämplades som ”sekter” och icke rätt-troende av det härskande religiösa etablissemanget. 

I dagens mångreligiösa svenska samhälle finns det bortåt 400 olika trossamfund, men fördomarna mot och okunnigheten om de nyare religiösa grupperna har inte gett med sig.
I SVT:s Opinion live den 28 januari framträdde Ann-Sofie Hermansson, som är gruppledare för socialdemokraterna i Göteborg, med följande uttalande:
- Vi (sossarna) är typ Livets Ord och mormonerna och såna som knackar dörr för de känner inte folk.
Ursäkta men det är faktiskt 2016 och mormonerna i Sverige har bortåt 10 000 medlemmar. De mormoner som jag känner är i hög grad samhällsanknutna – lärare, ingenjörer, universitetsstudenter, egenföretagare. De förespråkar också politiskt engagemang och närvaro i samhället.
Att ”de inte känner folk” är på ren svenska bara skitsnack.

Att slå hål på fördomar mot nyare trossamfund är dock inte lätt. I höstas var det SVT:s livsåskådningsredaktion som såg till att hålla vanföreställningarna vid liv i en programserie på över sju delar ”Den enda sanna vägen”.
Den skulle enligt programförklaringen försöka förstå ”sekter”, få svar på obekväma frågor, och verkligen visa upp olika religiösa grupper som tidigare inte hade belysts från insidan, men modet måste ha svikit på vägen för det blev som vanligt. Tyngdpunkten låg på avhoppares berättelser. Hur människorna i trossamfunden lever sina liv i vardagen fick vi inte veta mycket om. 
I ett av fallen var det en avhoppare som varit medlem en kort tid i USA för cirka 25 år (!) sedan som fick berätta utan att bli motsagd någon gång eftersom ingen i den aktuella gruppen kontaktades av SVT. Hur rimmar det med SVT:s policy om opartiskhet och saklighet?
Inte alls förstås.
Men vem bryr sig? Det är ju små nyreligiösa grupper som är måltavlor. 

Det är olyckligt att SVT på bästa sändningstid producerar en serie program som förstärker fördomar i stället för att bygga på sakkunskap och aktuell information om trossamfund. 
Religion är ett kontroversiellt ämne i dag, inte minst med tanke på att Sverige under de senaste 50 åren tagit emot ett par miljoner invandrare som fört med sig sina trosinriktningar. I detta multireligiösa samhälle är det av stor vikt att kunskap om de nya trossamfunden prioriteras och i det fallet ska inte SVT:s roll som utbildare och kunskapsförmedlare underskattas.
Nu är det som om man borrar ner huvudet i sanden och inte vill se verkligheten. Att upprepa mantrat att de så kallade ”sekterna” är slutna utanförgrupper och inte några ”riktiga religioner” innebär inte att det blir mer sant.

För dem som gjort grovjobbet, varit i kontakt med människorna i dessa grupper och på nära håll följt utvecklingen på det här området är det uppenbart att mycket har förändrats under de senaste decennierna. 
Peter Åkerbäck från Stockholms universitet, som forskat i ämnet under lång tid, framträdde i SVT-serien som expert, men hans insikter tonades ned eller klipptes bort. Antagligen för att de inte passade in i den bild som programmet ville ge.

Så här skriver Peter Åkerbäck om utvecklingen av de nya rörelserna:
”De grupper som uppstod efter andra världskriget har gått en snabb och händelserik utveckling till mötes. De startade sin bana med ofta unga och entusiastiska medlemmar som drevs av övertygelse och en stark tro. De brann för sin tro och det var den entusiasmen som gav en bild av att detta var en något annorlunda form av religion, något konstigt som man inte var van vid.
Så ser inte verkligheten ut längre.

- De grupper som då benämndes som sekter kan inte kallas för det längre. Medlemmarna är äldre, har mognat i sin religiositet, skaffat barn och bildat familjer, fått en stabil ekonomi och arbetar i det omgivande samhället precis som sina grannar. 
- Kort och gott kan dessa grupper snarast beskrivas som samfund och har haft samma utveckling som de tidigare nämnda grupperna som etablerade sig i Sverige på det tidiga 1900-talet. 
- Men att denna utveckling har gått undan i rask takt verkar svårt för omvärlden, och främst då representanter för massmedia, att förstå.”

Avslutningsvis: Borde man inte kunna ställa högre krav på journalistiken? Om dagstidningar levererar ofullständiga och tidspressade artiklar om religion blir man inte förvånad, men att SVT:s livsåskådningsredaktion svarar för ett så torftigt hantverk som i ”Den enda sanna vägen” är häpnadsväckande.  

Sveriges Interreligiösa Fredsråds styrelse har anmält programserien till Diskrimineringsombudsmannen eftersom vi anser att den bryter mot FN:s konvention om mänskliga rättigheter.

Hans Karlsson
Ordförande
www.religionsfred.nu

Ytterligare en artikel som tar upp ”Den enda sanna vägen”, sehttp://www.hd.se/kultur/2015/09/06/det-ar-vi-som-ar-de-normala-val/